hJ
Hej alla rökta laxfilèer. Hur mår ni? Hoppas ni mår bra. Jag är också en rökt laxfilè tro det eller ej.
Idag har varit en jag-vill-inte-dag. Jag ville inte gå upp, ville inte duscha, ville inte gåt till skolan, ville inte öva, ville inte gå på satslära, ville inte öva efteråt, ville inte äta. I det läget kan man stanna upp och fråga sig själv en sån sak som faktiskt är väldigt relevant - vad ville jag egentligen? För jag har en vag aning om att ligga och dassa hemma hela dagen inte heller hade varit lockande, bara ångestframkallande. Så vad?
Vad vad vad vad vad?
Nu var det ju så att jag faktiskt gjorde alla dessa saker fast jag inte hade den minsta lust (och jag tar mig friheten att unna mig en liten eloge för det) men det var fortfarande egtnligen utan själ. Robotuppträdande kan man kalla det. Efter att ha ätit drog jag hem till LP och bara dog. Och jag är här fortfarande. Död och slö. Och med hjälp av den erfarenheten kan jag säga att ja, det var bara ångestframkallande att bara dassa. Jag har med mig träningskläder, men nej! Det är så irriterande. Jag vet hur jag själv brukar reagera när andra beter sig såhär, jag brukar bli frustrerad och tänka get up on your feet. Och nu. Här är jag.
Över till något far more interesting och surprising. Min alltid lika evinnerliga avsmak för satslära och ju gjort min insats i detsamma ämne mycket svag och resulterat i klena resultat. Det var i alla fall det jag trodde, att mitt ointresse skapade ett handikapp, men icke i höstas! B! BBBBBB!
Tack för nu. So long, pussgurka
Idag har varit en jag-vill-inte-dag. Jag ville inte gå upp, ville inte duscha, ville inte gåt till skolan, ville inte öva, ville inte gå på satslära, ville inte öva efteråt, ville inte äta. I det läget kan man stanna upp och fråga sig själv en sån sak som faktiskt är väldigt relevant - vad ville jag egentligen? För jag har en vag aning om att ligga och dassa hemma hela dagen inte heller hade varit lockande, bara ångestframkallande. Så vad?
Vad vad vad vad vad?
Nu var det ju så att jag faktiskt gjorde alla dessa saker fast jag inte hade den minsta lust (och jag tar mig friheten att unna mig en liten eloge för det) men det var fortfarande egtnligen utan själ. Robotuppträdande kan man kalla det. Efter att ha ätit drog jag hem till LP och bara dog. Och jag är här fortfarande. Död och slö. Och med hjälp av den erfarenheten kan jag säga att ja, det var bara ångestframkallande att bara dassa. Jag har med mig träningskläder, men nej! Det är så irriterande. Jag vet hur jag själv brukar reagera när andra beter sig såhär, jag brukar bli frustrerad och tänka get up on your feet. Och nu. Här är jag.
Över till något far more interesting och surprising. Min alltid lika evinnerliga avsmak för satslära och ju gjort min insats i detsamma ämne mycket svag och resulterat i klena resultat. Det var i alla fall det jag trodde, att mitt ointresse skapade ett handikapp, men icke i höstas! B! BBBBBB!
Tack för nu. So long, pussgurka
Kommentarer
Trackback
