Stenens & Strutens Blogg

Jag sitter här och är skruttig.
Jag har varit skruttig hela dagen och igår kväll.
Vet inte varför. Eller jo, kanske. Eller nej...jo.
Äter gör jag inte heller... Eller jo, men inte det vanliga iproppandet eller den välbekanta ängslan efter godis. Det är väl bara en period och man bör väl vara tacksam över såna också när man är det matvrak som jag är resten av tiden.
Kanske jag är sjuk. Kanske jag är bombad. Eller kanske att de som spelar ping pong i mitt huvud i vanliga fall lämnat in en uppsägning och tar paus i väntan på mitt beslut - ska de få sluta eller ej? Kanske en av dem fått en hjärtattack och den andra försöker återuppliva den. Detta resulterar ju hursomhelst i total aktivitetsbrist därinne vilket talar om varför jag känner mig så tom, menlös och arg.
Imorse när jag vaknade och kände detta gick jag ut i blötsnön. Det var tungt att gå i skogen eftersom att det inte hade gått så många på stigen och snön var våt och hal. Där gick jag och lyssnade på både det ena och det andra på min pink machine. Sen kom jag ut på en stor öppen yta, eller rättare sagt hade jag gått där en lång stund före jag faktiskt lyfte på huvudet och upptäckte att jag kommit ut ur skogen. När jag upptäckte det drog jag ur hörluranrna och tystnaden trängde in i öronen som om någon försökte proppa in bomull där. Jag hade inte hört sån tystnad på alldeles för länge och då blev jag med ens ännu lite skruttigare.
Sen kom jag hem och spelade med nyårskonstellationen och hörde hur piss jag spelade. Och med ens vart jag ännu lite skruttigare.
Sen tänkte jag på att brudarna ska gå ut imorrn och dansa och jag kan inte ta mig råd till det. Och när jag tänkte på det vart jag med ens ännu lite mer skruttig. Och inte ens fina sms hjälper. Vad gör man då? Man uthärdar väl. Skruttar sig som den skrutt man är och är en bortskämd barnrumpa som inte kan sluta tycka synd om sig själv. Sån är det. Och det går väl. Över.

Inte ens ett so long blir det. Sorry!